Hur får man det att fungera?!

img_1597

Just nu är det tufft. Vår annars så rediga kille har börjat bli ruskigt svår att hantera. Jag vet inte om det är ålderstypiskt, att det är så här en nästan åttaåring beter sig eller om det är vi som gör fel. Men något är det som får mig att vilja säga upp mig från föräldraskapet på grund av att jag misslyckats. Google ger mig inga svar som jag kan relatera till. Varför blir det bara bråk?

Efter den där trotsiga tiden runt 3-4 år så har det vart en ganska så lugn kille. Han har lyssnat, vart redig och njutit av att göra oss till lags. Han har alltid tagit ganska lång tid på sig att göra saker och vi har alltid fått peppa och påminna honom sisådär tjugotusen gånger för att han inte ska ramla in på ett sidospår. Men just nu är det extremt.
Istället för att klä på sig kläder på morgonen som jag lagt fram i en prydlig hög så sitter 8-åringen som en köttbulle i soffan med huvudet nedkilat mellan dynorna. Varför? Efter trehundra påminnelser så har åtminstone ett ben lirkat sig ur pyjamasbyxorna, men sedan har han fastnat där. Stilla. Ska man behöva klä sin åttaåring på morgonen? En åttaåring som kan cykla, läsa och räkna matte. Han har en en del egenheter och egenskaper precis som alla barn. Men ibland undrar jag om det är så här alla har det?
Nu har det hållit på i ett par år och det blir inte bättre hur vi än försöker. Vi försöker vara konsekventa och hålla oss till våra regler hemma, medan andra ser på och tycker att man ska välja sina fajter tycker jag att det spelar för fasen ingen roll!! Vad jag än gör så är han arg på mig. Vad jag än säger så säger jag fel. Vad jag än erbjuder så erbjuder jag det på fel sätt.

Vi har testat att bli arga, ge beröm, belöning, utmaningar, sätta en tidsgräns.. ja you name it! Vad kan vi mer göra? För ett tag sedan gick han upp själv efter klockan, tog på sig kläder, åt frukost och borstade tänderna helt själv och nu måste man säga till om varenda liten grej. Känner ni igen er? Vad har ni för tips på att få morgonrutinerna att fungera? Hur mycket tid behöver ni på morgonen från att ni går upp tills att ni lämnar huset? Jag känner att det vi kanske behöver göra är att gå upp ännu tidigare än vad vi gör, men samtidigt så vill man ju att barnen ska få sova så länge som möjligt så att de orkar med dagen. De lägger sig runt 19:30-20:00. Ibland kanske han somnar först vid 20:30 men inte senare. Vi går upp ca 06:30.

Read More

Behöver föräldrar mer ångest?

img_1418

 

I dag fick jag till mig det här sms:et när jag sitter på jobbet i godan ro. Jag vet faktiskt inte vart jag ska börja. Jag blir mer och mer arg desto mer jag tänker på det. Sms:et kommer ifrån någon personal på dagis. Jag vet inte vem, eftersom det inte anges så jag vet inte vem jag bör prata med när jag kommer till dagis heller i eftermiddag.  Den frågan jag ställer mig är:
VARFÖR måste detta meddelande skickas till mig ögonaböj? Varför kan man inte vänta tills att jag hämtar barnen i eftermiddag? Varför kan man inte skriva en lapp och lägga i barnens fack ”Hej, vi saknade en fleccetröja till Charlie idag. Det hade vart bra när vi har utedag”. Varför ska man skicka ett sånt här sms? De har ju trots allt löst missödet genom att låna ihop kläder till mitt stackars klädlösa (?) barn. Är det för att jag ska sitta med ångest hela min arbetsdag för att jag är en så oansvarig förälder som inte har skickat med varma kläder nog åt mitt barn? Ska jag må dåligt över att det saknas en fleecetröja BLAND ANNAT. Ska jag be chefen om en timmas ledighet och kasta mig i bilen och rätta till mitt misstag? Jag kan inte förstå varför man skickar ett sånt här sms. Hur mycket jag än vill få det till att det bara är i välmening så får det mig att känna mig som en värdelös förälder som minsann aldrig har rätt kläder på mitt barn.

Idag är det ca 6-7 plusgrader i Borås, det kommer troligtvis att regna en skvätt och det blåser lite grann. Min dotter har utedag och kommer att vara ute nästan hela dagen.

På förskolan i Charlies fack finns:

3 par olika vantar. Tunna fingervantar, regnhandskar i galon samt termovantar från Polarn o pyret.
1 st vind- och vattentät skaloverall från polarn o pyret, med avtagbar fleece invändigt för att klara kallare väder.
1 tvådelat vinterset/termoset, också från polarn o pyret. Jacka och termobyxa med hängslen som klarar 10 000 vattenpelare.
1 st fleecejacka
1 st stickad tröja
1 mössa
1 halsduk
1 par ullfodrade KAVAT allvädersstövlar

Samt ett set med galonregnkläder.

 

Räcker inte detta? Vad ska jag ha med mer? Jag som förälder hade önskat mer förståelse och vänlighet. Inte snirkiga kommentarer med dold agenda. Jag förstår att de allra flesta bara vill väl. Men kan man tänka på hur man säger saker och vad de kan få för konsekvenser? Med barnen kan de vara hur pedagogiska som helst men med föräldrarna tar det viss stopp ibland…

Read More

Mobil till barn?

iphone7-rosegold-select-2016

 

Titta vad som trillade ner hos mig igår! En ny Iphone 7 i roséguld 🙂 ÄNTLIGEN säger jag som har fått stå ut med min trasiga fula iphone 5 sedan stenåldern ungefär. Det ska bli riktigt kul att kunna ta lite bättre bilder och äntligen ha en uppdaterad version.

14445290_10154119142874023_799646393_n

 

Bye bye lille vän! Frågan är vad vi gör med denna. Kanske, kanske är det dags för Oliver att få en egen mobiltelefon. Ska en 7-åring ha en Iphone? Han fyller i och för sig 8 år och är stor nog att bli lämnad själv små korta stunder och då känns det givetvis bäst om han kan ringa till oss. När tycker ni det är dags att ha en egen mobiltelefon? Jag hade trott att mina barn inte skulle ha en egen telefon innan 11-12 år. Men inser nu att det aldrig kommer att dröja så länge.
Men om han ska få den som sin egen eller om den ska ligga hemma som en ”hemtelefon” vet jag inte än. Vi är nog inte riktigt överens om det, jag och M. När jag själv var liten fanns ju alltid en fast telefon i hemmet. Nu har man ju inte det längre, så då tycker jag ändå att det är viktigt att det finns något sätt att ringa om det skulle hända något.

Det jag inte vill är att han ska springa omkring med en telefon i näven dygnet runt. Jag hoppas att mina barn fortsätter att leka med varann och andra barn. Att de har fantasi och tycker att det är roligt att hitta på andra saker än att spela spel på en maskin. Jag vill att de ska få göra detta också och våra barn sitter en hel del med sina elektroniska vänner teve, dator och ipad. Det ska jag villigt erkänna. Men jag tycker inte det ska ökas på. Att få spela tevespel är en bonus hos oss. Oliver kan älska att få vara uppe en stund längre på kvällen ibland när syskonen är i säng. Antingen tittar han på teve med oss, eller så läser vi en bok eller så får han spela tevespel med sin pappa och det är supermysigt. Lite bonustid för bara honom. Skulle han spela jämt hade det inte blivit en bonus, utan bara vardag.

Så tillbaka till frågan om min 7-åring ska få min gamla iphone eller ej. Ja, jag tror nog det. Han är stor nog att få lite eget ansvar och få lära sig detta. Att få en egen nyckel, att kunna få vara ute en stund själv på kvällen, att hålla tiden när man ska komma hem, att lära sig att meddela oss om något ändras. Jag måste lära mig att släppa lite på tyglarna och han måste lära sig att våga bli lite mer självständig. Men det ska finnas regler. Vi vuxna sätter upp regler för vad som gäller med telefonen. Så, hur tänker ni här? Skulle ni gjort samma sak? Har ert barn kanske redan en mobil? Eller tänker ni att ni att barn absolut inte ska ha en egen mobiltelefon? Dela gärna med er!

Read More

he is here!

DSC_0365 DSC_0367 DSC_0368 DSC_0373 DSC_0370 DSC_0369

Bilder från babyshowern för barnens kusin.

Lilla baby Noel har kikat ut. ÄNTLIGEN. Ett par veckor efter vi förväntat oss att få träffa barnens nya lilla kusin. Men nu är han här och på självaste nationaldagen valde han att göra entré.

Ikväll ska vi få träffa honom för första gången då vi blivit bjudna på lite grill och bebismys. Knappt så jag vill träffa en helt nyfödd liten bebis, för jag vet mycket väl hur små och söta de är. Det finns ju risk att de smittar av sig och att man själv måste ha en till. Och det har vi ju sagt att det inte ska bli. 3 barn känns väldigt tillräckligt. Men så såg jag ett klipp med Mirka, ni vet 13-barnsmamman från familjen annorlunda. Hon intervjuades av Malou i Malou efter tio. Hon har såklart fått höra en hel del åsikter och elaka kommentarer hagla efter deras medverkan i programmet. Att de omöjligt kan hinna med alla barn, ge dem det de behöver, få egentid och hinna mysa med dem. Att de inte är bra föräldrar till de barn de har då de väljer att skaffa fler.

Det är så fruktansvärt svårt för mig att förstå varför människor, främst kvinnor blir så provocerade av hur en annan familj väljer att leva. Jag kan absolut hålla med om att 13 barn är helt galet många och att det känns helt omöjligt att kunna hinna med vardagen. Men jag tycker inte att det är fel om de gör det. Jag är så sjukt imponerad av denna familj som både verkar fantastiskt kärleksfulla och jordnära. Som lyckas få rutiner i kaos och får vardagen att rulla. Att dessa två föräldrar ens står upp efter dagens slut. Jag orkar knappt disk och tvätt efter 3 barn. (nåja 4, kanske till och med 5 om man räknar med M) Min vardag är kaos ändå. Min ork tar slut och sängen skriker redan vid 20:00.

Hur gör dom?! De kan ju omöjligt sitta ner en sekund på en dag. Så sjukt imponerad av detta! Inte nog med det så hittar de på saker med sina barn och jag tycker det känns som att varenda unge blir sedd, oavsett vad andra tycker. Vem har sagt att ett barn i en familj med många syskon skulle lida mer av detta än ett barn som bor endast med sina föräldrar? Vem bestämmer vad som är bäst? Jo, föräldrarna kanske.

Jag har både sett och upplevt familjer som kanske har ett eller två barn, som aldrig, aldrig, ser sina barn. Eller har en dialog med dem, eller hittar på saker. Barn som sitter framför teven eller datorn istället för att få vara med. Som saknar närheten med sina föräldrar. Eller någon annan för den delen. Våra barn tittar en hel del på teve, det ska jag inte sticka under stolen med. Men de får också vara med när vi lagar mat, åker och handlar eller leker ute. De har fantasi och leker med varandra och de tycker det är kul att få läsa en bok, pyssla eller måla. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Låt barnen vara med. När man gör sina vardagsbestyr. De behöver inte vara med jämt men då och då. Så kan jag tänka mig att Mirka gör. Lite extra tid med ett eller ett par barn när de åker till affären bara hon och dom. Eller om man grejar i trädgården, snickrar lite eller lagar mat.

13 barn. Tretton. Jag hade inte klarat av det! Stor eloge till er som har många barn. 3 känns helt plötsligt ännu mer lagom. Gött.

Read More

Säg inte till mig hur jag ska uppfostra mina barn

resized_DSC_1729-e1278578959842-540x566

Det florerar ständigt klipp, kommentarer och åsikter om hur man som förälder, främst som mamma, ska uppfostra sina barn. Jag kan tycka att det i vissa fall är bra med en ögonöppnare för en del människor. Men om man behöver bli tillsagd om vad som är rätt och fel så undrar jag om man ens är mottaglig för detta? Eller är det bara dessa åsiktssprutors sätt att hävda sig och få respons från likasinnade?

Senaste klippet jag såg på facebook handlar om vad man får och inte får säga till, eller bland sina barn. Hur vissa saker man säger kan ge dem en skev bild av sig själva. Att de får en felaktig kroppsuppfattning. Helt riktigt. Så är det. Jag håller med till fullo. Man kanske inte ska sitta och äta tonfisk vid middagen och pusta över att man är rund om magen inför sina barn. För det ger dem en bild som inte är sund. Man ska inte prata om andras kroppar på ett nedvärderande sätt. Man ska kanske inte prata om andras kroppar alls. Det håller jag också med om. Det är jättebra att folk flaggar för saker man kanske sagt i harmlösa situationer men som tolkas av barn på ett helt annat sätt.
Men så är det ju om allt. Som förälder har man det yttersta ansvaret för sina barn och deras uppfostran. Sen går det som det gör. En annan sak som nämndes i det här klippet var att en förälder har hundra gånger större påverkan än en dålig känd förebild. Så som bloggare eller artister som beter sig på ett visst sätt. Det är dem som får skulden trots att det inte är deras barn. Varför ska någon annan som kanske inte ens valt att skaffa barn ta ansvar för mina? De är ju mitt ansvar?
Bland det sjukaste jag läst på länge är nog ”en rad appar som marknadsförs till 5 och 6-åringar. De handlar om plastik-kirurgi. Den värsta, som har plockats bort ur Appstore, uppmande barnen att göra en ful kvinna vacker. Skära bort fett runt magen och puffa upp läpparna.” Say what?? Vem tar fram såna här appar?? Helt sjukt i mina ögon. Jag tag gärna emot varningar om att dessa appar existerar, för det har man ju svårt att förstå. Men inte fasen väljer jag att ladda ned dem till mina barn? ”man kan inte lita på att apparna lär barnen läsa och skriva fast det står att de ska göra detta.” Allvarligt? Är det någon som tror att man kan sätta en 2-åring själv med en platta och så lär dem sig att läsa? Sunt förnuft mina damer och herrar. Sunt förnuft! En app/spel är inte på något vis till för utbildningssyfte i min värld. Barnen sitter endast med dessa för underhållningsvärdet. Barn lär sig att läsa och skriva för att vuxna lär dem detta. Vi läser för barnen, intresserar dem för bokstäver och ställer frågor. Det är mitt ansvar som förälder att kika igenom appen och se vad det är innan jag sätter mitt barn med den. Jag som förälder är ju den som måste bedöma vad jag tycker är lämpligt för mina barn. Jag förstår inte varför det ständigt debatteras i ansvaret för olika aktörer. Har inte föräldern ett uppfostringsansvar längre?

Jag håller såklart med i mycket som sägs, men som för mig är ganska självklart. Men så kommer vi till de punkter där det ska läggas i hur och vad jag säger till mina barn. Jag vet inte hur många gånger man fått höra saker som ”Säg inte till ditt barn att hen är duktig.” Som att detta är något fult. Eller ”säg inte till ditt barn att hen är vacker, söt eller tuff.” Nähä? ”säg istället ”vad modig du är” Eller ”va bra att du gjorde detta.” Det sprutar ur åsikter ur folk dygnet runt om hur man ska uppfostra och vad man ska göra med sina barn. ”läs en bok! Spela inte upp saga på CD-spelare.” Genuskläder och amning ska jag inte ens gå in på.  Men, jag säger väl vad jag vill till mina barn. Jag kan låta dem somna till CD-spelaren om jag vill. De kan sova i sina sängar, eller i min. Det är mina barn. Alla dessa olika uppmaningar om hur man måste göra förminskar oss som föräldrar. Vi kan tillslut inte fatta egna beslut utan måste hela tiden förlita oss på nya artiklar, teorier och uppmaningar från BVC.
När mitt första barn föddes sög jag i mig all information jag kunde få. BVC skickade med broschyrer och häften efter varje besök som tålmodigt lästes och eftersträvades. Men någonstans där, när mitt tredje barn var till världen och jag för tredje gången tog emot en bibba broschyrer och de för tredje gången var uppdaterade med ”nya rön och det ända rätta”. Då tog det stopp. ”Nej tack” sa jag när bvc-sköterskan räckte fram ett häfte med barnmatsrecept då det var dags för min son att börja äta fast mat. ”Men, vadå? Har du redan fått denna?” ”Nej, men jag har ju fått andra innan och känner inte att jag behöver den.” Hon höll på att sätta i halsen. ”Men tänk om något ändrats…” Ja, tänk om det har det. Just där fick jag mig en dos av fördömande kritik. Att jag inte brydde mig om mitt barns hälsa tillräckligt? Att jag inte ska kunna lita på mitt eget omdöme? Jag blev helt enkelt förminskad som förälder. Just då var det lite jobbigt att sitta där och behöva förklara mig. Berätta att jag känner mig så säker i min egen roll som förälder här att jag kan ta beslut själv om vad mitt barn kan smaka på eller ej. Känner jag mig osäker så låter vi bli. Ska det vara så konstigt? Jag tycker mig hålla mig uppdaterad med vad som är sunt eller ej. Men jag väljer ju själv vad jag ska lita på. Man kan inte tro på allt, då skulle ingenting gå att äta tillslut.

Det som är det roliga här är att människor som kommer med dessa påståenden och pekpinnar verkar vara totalt enkelspåriga. Som om det endast fanns en enda väg. Ett enda rätt val man kan göra. Gå rakt fram eller vända tillbaka. Tänk att livet kanske inte är så enkelspårigt för andra människor? Livet kanske är fullt av rondeller med hundratals avfarter och nästan alla är rätt väg. Man kommer ju fram till målet tillslut ändå. Barnen kommer att växa upp och bli egna individer. Men jag kan förstås försöka ge dem den bästa förutsättningen jag kan. Jag kan låta barnen lyssna på en saga på CD-spelaren en kväll. Men jag kan läsa böcker för mina barn en annan. Jo, det är sant. Jag kan göra båda delar. Jag kan tala om för min son hur vacker han är. Samtidigt som jag kan tala om att han kan vara modig, snäll, generös, omtänksam. Duktig. Jag kan tala om för min dotter att hon ser bedårande ut i sin nya klänning. Hon blir jätteglad. Hon kan ibland säga till mig ”vad fin du är idag mamma” och jag blir lika glad jag. Men jag kan också tala om för henne att ”vilken fin storasyster du var nu som hjälpte din lillebror”. Vi måste ge dem redskapen att uppskatta varann och veta hur man ska bete sig för att göra andra glada. Men också tala om hur man känner när man får till sig något som inte är lika trevligt att höra. ”Jag blir väldigt ledsen när du säger så här till mig.”

Det jag önskar säga med detta är att man måste ta alla dessa klipp och artiklar med en nypa salt. Eller ännu bättre. Klicka inte in på dem. Du vet väl vad som är bäst för dina barn? Vem känner dina barn bäst? Du såklart. Alla gör vi olika. Ingen vill uppfostra sin barn fel. Men någonstans är varje barn en egen individ också. Jag kan tycka att jag själv blev en ganska reko person ändå. Inte var det på grund av att mina föräldrar läste tidningsartiklar och barnböcker utan kanske för att jag är jag?

 

Read More

5 saker som folk ljög om när man väntade barn

PicMonkey Collage

 

  1. ”ja, det kan göra lite ont att föda barn. Men så snart er lille goding är ute kommer all smärta vara som bortblåst.”
    Självfallet en fet lögn. Muffen kändes som en uppsvälld badring i veckor, stygnen skavde och ryggen värkte efter 9 månaders bärande på nyligen förlöst barn. Det gör svinont att föda barn. Och det kan göra svinont ett bra tag efter det.
  2. ”passa på att sova när babyn sover så kan man ta igen förlorad nattsömn”
    Jaha, det säger ni? Vilken tur att min baby sover 13 minuter i sträck varje gång, endast fastkilad till en sårig patte. Och tänk inte ens tanken på att sätta dig ner, för bebisar är bara nöjda och tysta om man samtidigt står upp och vaggar lite från ben till ben. Kan man sova stående som en häst? Sen tror jag att den som uttalade sig så här (alla barnmorskor och bra-mamma-broschyrer hos bvc man någonsin läst) tydligen bara har 1 barn. För att matcha in sovstund med barn 1, 2 och 3 är ungefär lika troligt som att grisar lär sig flyga.
  3. ”skriv ett förlossningsbrev om hur du önskar att din förlossning ska gå till”
    Om min barnmorska mot förmodan ens hinner läsa igenom detta brev med krav och önskemål. HUR ska jag veta vad jag vill? För det första har jag aldrig fött barn innan och även om jag läst varenda bok i galaxen om hur man förbereder sig så har man inte en jäkla aning om vad som faktiskt ska ske. Ja, ett barn kommer ut. Men en förlossning är nog lika olik varann som ett fingeravtryck. Man kan inte gissa sig till hur det ska se ut. Ja, man bajsar troligtvis ned sig och ja, du kommer med största sannolikhet att spricka. Om inte, good for you! Köp en triss.
  4. ”Du slipper bristningar om du smörjer in dig dagligen med mjukgörande krämer, barnolja eller havandeskapsolja”
    Alltså nej. Har du otur så har du. Det sitter nog mer i dina gener än i någon olja eller kräm. Jag smörjde mig minst 2 gånger dagligen med mjukgörande krämer och barnolja och inte slapp jag undan för det. Vissa får helt enkelt större mage än andra och vissa har bättre hud än andra. Trots min ”unga” ålder på 23 och varenda planet i solsystemet stod i rät linje när vi väntade första barnet så fick jag bristningar. Min hud klarade inte av belastningen. Smörj på du! Det är ju skönt i alla fall. Men jag påstår att det inte sitter i krämen om du lyckas lura bristningarnas uppkomst.
  5. ”Åh, tänk att man kan älska någon villkorslöst som man aldrig träffat. Från första sekund som du får se ditt barn. Man är så lycklig!”
    Lycklig, likgiltig, i chock. Ja, vad är egentligen skillnaden? Vart är de rosa fluffiga molnen som var utlovat? Oj, här sitter jag med ett barn i famnen och han är tydligen min. Vad härligt! Han är jättesöt, helt otroligt att vi gjort den här helt själva. Ska de verkligen bara släppa ut oss härifrån med honom? Hela ens liv tar en ny vändning. Allt är nytt och en ny liten människa som man inte ens känner bestämmer allt. ALLT. När man får sova, när man får sitta, äta, duscha, dricka kaffe, umgås eller kramas med sin man. Det tog i ärlighetens namn ganska lång tid innan jag kände mig så där lycklig och rosafluffig. Ett par tre månader faktiskt innan jag förstod vad de snackade om. Detta är jag omöjligt ensam om att känna. Så ge det tid att sätta sig in i det nya livet med en pytteliten främling och det är okej att inte bli lycklig och älska någon från dag 1.

Read More

Ibland undrar jag vilka ni är…

IMG_7289.JPG

 

Jag förstår att det är en del folk som följer mig och min familj på både blogg och instagram. Men ibland kan jag undra vilka ni är? Och varför är jag intressant? Eller är jag verkligen det? Det är såklart så himla kul om det är så! Man blir lite smickrad på ett konstigt sätt. Men var är all respons? Gillar ni det ni får se och följa? Gilla i så fall. Jag kan själv komma på mig att jag bara scrollar vidare fast än det är ett inlägg som fångar mitt intresse. Det är när jag kommer på det som jag måste gilla lite extra. För visst är det lite trevligt med en like eller två 😉

Sen kan jag ibland fundera på om jag är lite tråkig. Jag bloggar och instagrammar när jag har feeling på det. Inte gärna för att jag ”måste”. Jag vill inte spruta ur mig betydelselösa och ointressanta inlägg hela tiden bara för att det ska komma upp någonting. Även om allt såklart inte alltid är lika intressant 😉 Utan jag vill blogga när jag har något att blogga om. Något jag vill tipsa om eller bara skriva av mig om.

Nu har jag till exempel inte vart superaktiv med bloggen, för det mesta har hamnat på instagram. Men sen tar bloggen också mycket längre tid att uppdatera och vissa dagar vill man bara ta det lugnt.

Jag ser många konton och bloggare som aktivt söker nya följare och läsare och det tycker jag inte är så konstigt eller farligt i sig. Men så poppar det upp konton ibland som har sådär sjukt många följare från ingenstans. Ni vet då när man tänker att hen måste ha tusentals spökföljare? Eller? De har tonvis med följare men knappt några likes eller kommentarer. Det är precis så jag känner mig ibland. Är jag ett spöke? Jag har över 6000 följare men det senaste har det börjat droppa i antalet likes. Är det för att jag är så grymt tråkig och inte alls har ett underhållningsvärde?  Folk fortsätter ju att följa. Är det för att folk är lata och ‘glömmer’ att likea? Eller är det för att det blir allt för opersonligt när man har så många följare att man struntar i det? Att antalet likes per följare minskar ju fler man får? Jag älskar att läsa era kommentarer även fast jag skulle vilja besvara er alla en och en är det inte alltid det går ihop tidsmässigt. Det ser jag att andra instagrammare lägger ner sjukt mycket tid på. Tid som jag inte har. Har nån verkligen den tiden? Detta är inte mitt jobb, jag har ett jobb som jag spenderar 9,5 timme om dagen på. Ibland hinner jag inte ens kolla igenom flödet på ett par dagar.

Haha, ni måste undra vad jag är för galen människa som sitter och funderar på sånt här. Men ibland när peppen är i botten tar man åt sig lite extra. Så därför undrar jag, är ni med mig där ute? Finns ni på riktigt eller har jag drabbats av spökföljare? Berätta gärna vilka ni är! Jag kanske inte har all tid i världen längre att besvara alla kommentarer men jag hinner nästan alltid läsa dem. Visst kan jag missa en del, men jag blir glad för dem jag får! Å är det något ni undrar om eller vill ställa en fråga? Gör det, en ”frågor- och svar” kanske kan bli ett framtida inlägg?

Read More

Söndag

Vi vaknar till en strålande söndag! Igår regnade det hela dagen och var riktigt ruskigt ute men idag lyser solen och ett nytt vitt täcke av snö ligger på marken. Härligt! Jag trodde nästan att vi inte skulle få se mer snö den här vintern nu när det regnat bort de senaste dagarna.
Oliver ska iväg på kalas hos en klasskompis idag. Han har valt presenter själv och var väldigt bestämd med vad kompisen tycker om. Dinosaurier. Oliver är så omtänksam. Tänk att en 6-åring (snart 7) har koll på vad kamraterna tycker om. Sist var det viktigt att vi hittade presenter med pirattema. För det gillade den kompisen. Vi köper en liten present eller två runt 100-lappen. Det tycker vi känns lagom. Men nu bli det många kalas ganska så tätt i vår så det kan såklart bli många 100-lappar tillsammans. Men hur mycket ska man lägga när man blir bjuden av klasskompisar på kalas? 20? 40? 100? 200? Hur ser det ut där ni bor? Pratas det igenom på föräldramöten? Måste alla i klassen bjudas på kalasen? Dumpar man av barnen eller stannar man som förälder kvar?? Herrejösses så mycket tankar det blir kring dessa kalas! Jag är ju lite av en nybörjare. Det känns som att det är nu det drar igång på riktigt. När man har barn i skolan.

Denna gången blir det bowlingkalas! De kommer bowla, äta pannkakor och få godispåsar. Jag funder lite kring det här med platsen för kalas också. För Oliver har fått ha sitt kalas hemma hos oss tidigare år. Med lekar, korv med bröd och tårta. Är det för ‘lite’? Jag tänker att kalasen för barnen ska vara lite i proportion till deras ålder. Större barn = större kalas. Nu senaste fick både Charlie och Leon kalasinbjudan och de ska vara på en dansskola i stan. Leon är 2 år. Han nöjer sig med släktkalas än så länge! Men Charlie kommer att gå. Det kommer såklart bli superkul. Hon älskar dans!

Men frågan kvarstå, behöver 6-7 åringar (till och med 3-4 åringar) ha kalas på lekland, badhus och bowlinghallar? Eller är det endast för att det är smidigare för föräldrarna att slippa fixa med något hemma? Jag kan förstå om man som förälder kan känna sig tvungen att också ha dessa uppstyrda stora kalasen på någon fräck anläggning, gärna med en frostprinsessa eller en clown som underhåller. Men det måste ju vara svindyrt? Inte sagt att vi aldrig kommer att ha ett sådant kalas för det kommer vi säker ha nån gång. Men än så länge har det funkat med fri lek hemma hos oss och en fiskedamm med godispåsar innan man ska gå. Oliver har önskat ett kalas på lekland i år. Men vi får se. Nu bor vi ju såpass bra och är vädret toppen den 28:e maj är det ju fantastiskt kul att få ha kalas här hemma på tomten. Charlie kommer att få ha kalas hemma också. Hon vill ha prinsesskalas och jag tänker att alla barn gärna får klä ut sig och komma hit på dans. Dessutom tänkte jag ordna med lite ansiktsmålnig för dem. Det kan jag göra själv. Ska bara öva lite.

Hur tänker ni när ni ordnar inför kalas? Alla kanske inte ens har barnkalas utan bara släktkals? Eller har man kalas på lekland för att barnet verkligen önskar detta? Eller för att man som förälder verkligen vill slippa undan allt stök och bök. Eller har man just dessa kalas för att alla andra har dem och man känner sig tvungen att också ha ett minst lika snajsigt? Hur tänker ni? Jag tycker man ska känna att man kan välja precis vad man vill. Men jag tror inte alla känner så tyvärr. Tankarna väcktes ju hos mig också. Måste vi också ha barnkalas någon annanstans än hemma? Men jag kom fram till nej. Det måste vi inte. Så oavsett vad alla andra har måste man göra det som funkar bäst för sin familj och i förhållande till barnen. Hur stora de är. Kommer det större barnet med önskemål vill man ju såklart möta det om man kan. Jag kan tänka mig att ett kalas på lekland när man kanske inte bor ihop med den andre föräldern kan vara en ypperlig lösning för att undvika konflikter och att kunna dela lika på allt.
Jag kan också tänka mig att kalas hemma kan vara nog så roligt för alla och mer personligt. Barnen ses och leker med varann istället för att försvinna iväg på varsitt håll i en rutchkana och inte ses på 3 timmar.

 

 

Read More

Julkalender goes bananas

IMG_1275.JPGDecember. Jag har funderat på detta ett tag och innan det längtat efter december månad. Nu hoppas jag inte detta läses på fel sätt. Det är absolut inte så att jag vill trampa någon på tårna, detta är bara mina egna, personliga tankar. I min egen blogg.
När jag vaknade upp den 1 december och började, precis som vanligt att scrolla igenom instagramflödet bombarderades det av ”lucka nr 1”. Jag fick mig nästan en chock. Det var så många. Alla vanliga härliga bilder och uppdateringar svämmades över  av julkalenderluckor och tävlingar. Jag blev helt avtrubbad direkt och kände att det knappt var någon idé att scrolla vidare. Jag var själv inte så jättesugen på att tävla mig till en massa saker bland hundratals andra. Jo, nått inlägg blev det allt haha men, Jag ville helst bara kika igenom flödet som vanligt och inspireras. Det var dag 1. Dag ett. Bara 23 dagar kvar av oändliga tävlingsinlägg och taggningar. Konton svämmades över av kommentarer, mitt namn taggas dagligen hundratals gånger och instagram till och med spärrade konton till höger och vänster från att kommentera. Detta sker i förebyggande av spam och fejkkonton och har hänt mig vid något tillfälle då jag kommenterat massor av inlägg på mitt bloppiskonto. Det blev helt galet över en natt! Detta år mot tidigare år var absolut inte på samma bana. I år var det en helt ny kategori. Kalenders goes bananas.

Misstolka mig rätt nu. Jag är sjukt imponerad av de julkalendrar som vart igång. Vilka priser! Jag är imponerad av det hiskeliga arbete som ligger bakom och det engagemang som krävs av de som håller i dessa. Och jag är glad att det finns dem som tar sig tid till dem. För visst är dem roliga också. Men det blev bara lite för mycket i år. Ett par smartisar körde julkalender ihop med andra eller en adventskalender med 4 riktigt härliga vinstpotter. Det var nästan bäst. Eller de som har en bloggkalender och håller i tävlingen där. Då blev det lite mer lagom. Istället för 20 inlägg på raken med luckor att tävla i. Eller så är det bara så att jag följer alldeles för många grymma konton som alla lagt ner så mycket arbete på detta i år! En liten tanke bara. Till nästa år. Då kanske man kan tänka en extra gång. Är det värt allt arbete? Är det uppskattat? Tycker ni om att det är så många som orkar fixa med dessa kalendrar inför jul? Vill ni ha dem i flödet? Kommer det vara ännu fler nästa jul?? Lite roliga tävlingar någon gång ibland vill ju såklart alla ha!
Jag själv har ju också haft en liten Giweaway i förra veckan, det ska jag inte sticka under stolen med, men det kändes nästan inte värt att ha den först. Kändes som helt fel tidpunkt mitt i alla andra fantastiska priser. Dessutom var många blockade från att delta. Men ändå var det tillslut många som kunde vara med eftersom tävlingen sträcker sig över flera dagar. Väldigt roligt förstås för mig med att få dela ut ett så fint pris. Vinnaren där kommer presenteras så snart alla bidrag har gåtts igenom.

Read More

För att vi bestämmer själva

IMG_0740.JPG IMG_0741.JPG IMG_0739.JPG IMG_0744.JPG IMG_0745.JPG

 

Här är barnens fantastiska julkalender. Magisk som så många andra prylar hos kurragömma. Den är så fin och påminner om änglabokmärken som jag hade som barn. Jag minns hur vackra jag tyckte de var. Jag hoppas att barnen kommer tycka att denna är lika magisk.

Vi har tagit det lugnt hela helgen och bara myst. Vi har njutit av advent och i morse föll det snö på marken, som faktiskt legat kvar hela förmiddagen. Jag älskar julen!

Men nu läste jag precis ytterligare ett uttalande i en artikel från någon vis expert som ska komma med pekpinnar hur vida man gör ett bra jobb som förälder eller ej. Det handlade om något så hemskt som julkalendrar. Usch för de barn som får en sådan! de måste lida. Det är konstigt att att dessa experter verkar veta precis allt om mina barn. Trots att de aldrig träffat dem. Vad är det hos dessa människor som gör att de måste störa sig på allt som alla andra gör? Finns det inte värre saker att lägga sin energi på?

1:a advent har precis passerat och istället för att faktiskt njuta av julens förberedelser och passa på att ha det lite extra mysigt och härligt så klagar folk på allt. Att Julmusiken spelas för tidigt. Klagar på att julen är för julig, att den inte är tillräckligt julig. Att barnen får för många klappar, att det bakas för många lussebullar eller för få pepparkakor. Att pepparkakshusen blir för stora och avancerade och att adventskalendrarna går bananas.  Visst kan man tycka så. Men det är ingen som bett om att få höra detta. Det förstör min juliga jul.

Jag vill inte dricka julmust i augusti, men gärna dricka julmust i oktober! Men jag förstår de som inte vill, för det är deras sak. Jag bygger gärna avancerade pepparkakhusbyggen, för jag tycker det är förbaskat roligt. Och nej, barnen är oftast inte med då för det är jag som vill. De är med och bakar egna pepparkakor. Det gjorde vi i helgen. Julmusiken spelades på högsta volym och alla fjorton pepparkakor med alldeles för mycket dekorationer blev fantastiska. Köpedegen var också god.

Jag kan hålla med om att en paketjulkalender var till mina tre barn och där med sjuttiotvå olika inslagna paket innan julafton är helt crazy. Men jag kan även minnas hur jäkla kul det var att öppna dessa små paket innan man gick till skola när man var liten. Hur små meningslösa presenter man fick liksom var ljuspunkten varje morgon. En chokladbit, ett suddgummi eller färgkritor. Lika roliga och meningslösa som kinderägg eller leksaken i happy meal.
Men för mig blir det alldeles för mycket jobb,  dyrt och tyvärr ganska så trist jobb. Det finns annat som är minst lika härligt för barnen att minnas med julen som jag väljer att lägga min tid på. Dessutom finns det annat jag vill pyssla med innan jul. Men det är vårt beslut. Om någon annan känner att man har all tid i världen att fixa och trixa med julkalenderpaket, kanske inte alls tycker det kostar skjortan (man kanske inte köper något annat sen) och helt enkelt tycker det är minst lika roligt att fixa med dessa som jag tycker det är att baka pepparkakshus eller julgodis ja då är det ju win-win. Om det funkar och passar för just dem. Om de njuter av detta och tycker detta gör julen fantastisk! Då ska väl ingen annan lägga sig i?
Konsumtion och uppfostran är såklart en annan fråga som hör till. Är det nyttigt för barnen att få så mycket klappar? Är dem för dyra?
Ja, det kan ju endast föräldrarna svara på här. Det är ju deras jobb att fostra sina barn. Precis som att föräldrar väljer vad barnen ska äta, om de ska ammas eller ej, vart de ska växa upp och i vilken skola de ska gå. Vi väljer till och med vilka föräldrar våra barn får. Varför skulle vi inte kunna ta det här beslutet själv också då? Hur mycket ska man lägga på julklappar? Alla gör så gott de kan och vill såklart det bästa för sina barn. Vi kan inte ändra eller påverka på hur vida grannen matar sina barn med halvfabrikat eller godis 3 dagar i veckan. Vi kan tycka vad vi vill men hur tråkigt det än är är det inte våra beslut. Vill vi ändra och påverka på någon så har vi den störst chansen i världen med våra egna barn och deras värderingar i framtiden. Och där med våra barns barn. Så lägg energin på dem. På er själva. Inte på grannen. Vad vill ni? Men glöm inte att njuta lite på vägen. För det är okej att det inte blir perfekt varje gång.

Mina tips för en juligare jul. Sluta julstressa och lägga dig i hur andra gör. Gör det på ert eget vis. Inspireras av sociala medier, anamma inte allt. Det hinner ingen. Handla klapparna online i juni om ni så vill ha det klart. Köp färdig pepparkaksdeg, eller ännu bättre färdiga pepparkakor om ni vill dekorera! Begränsa julpyntet till en låda från vinden  istället för tio och istället för att byta till fula julgardiner, häng upp julgranskulor eller röda rosetter i dem ni redan har! Jag struntar i hur ni gör för jag gör som jag gör. Och åk för sjutton gubbar inte runt halva Sverige på julafton för att hinna med alla. Om ni själva inte absolut njuter allra mest av att spendera julafton i en bil med kinkiga barn på glashala vägar. Utan dela upp er när det passar. Släkten kan man träffa andra dagar också. Det är därför man har mellandagar, visst? Man kan göra mycket för att slippa göra något 😉

Så i år gör jag det lagom enkelt, lite onyttigt och dubbelt så skoj. För utom denna söta julkalender med traditionella luckor som de får turas om att öppna så får barnen även varsin chokladkalender. Japp, till och med tvååringen! De fick välja själva och inte ens motivet är juligt på en. Dessutom firar vi julen hemma hos oss själva. De som vill är välkomma, annars ses vi en annan gång. Jag pyntar sparsamt, håller mig till nedervåningen. Fira lugnt!

IMG_0742.JPG

Read More