Vad gör jag för fel?

  IMG_9431.JPG

Varje dag när klockan ringer på morgonen börjar en daglig kamp. Vi har tur om vi fått sova ostört några timmar eftersom det nästan alltid är något utav barnen som vaknat under natten. Oftast är det ju Leon som ju är yngst och bara 2 år. Men jag kan inte minnas att de andra två var i närheten av så här vakna på nätterna i den åldern. För utom att han nästan aldrig sover en hel natt så verkar han ha två olika personligheter som han hoppar mellan på två sekunder.

Den där goa glada Leon är den sötaste, snällaste och roligaste unge jag vet. Hela helgerna är han mestadels helt fantastisk. Likaså när han får en stund själv med Mattias till exempel. Han är kramgo och gapskrattar åt allt. Leker och busar.
Den här Leon får vi dock se max några minuter om dagen på vardagarna. Oftast är han glad när man hämtar honom på förskolan. Då blir han överlycklig och springer mot en med utsträckta armar och jublar ”mammmaaaa”. Det värmer i hela kroppen. Han är oftast glad hela bilresan hem och när vi kommer fram till garaget. Men där blir det stopp. För varje gång han sätter ner fötterna i garaget och vi ska börja gå hemåt så vill han inget annat än att vi ska bära honom. Han sträcker upp armarna och säger ”bära mig”. Vilket är i princip omöjligt då man redan bär på väska, overaller eller matkassar. När barnet bett att få bli buren så vill naturligtvis Charlie detta också och börjar också gnälla om att bli buren hem för att man är så trött i benen. Vi bär i stort sett aldrig på barnen annars. Jag förstår inte vad de fått detta ifrån just när vi ska in från garaget. Varför skulle vi göra det? De har egna ben och det är ca 30 meter hem till dörren. Men det är detta som triggar honom. Nej:et. Från att ha vart jätteglad och go sedan hämtning till att gråta och gnälla fram till han lägger sig på kvällen. Allt på grund av ”bära-situationen” i garaget. Envisa unge!!

Men när han vaknar på morgonen är han också oftast superledsen och arg. Åt allt. Han hinner liksom inte ens öppna ögonen utan jag tror allt att han väcker sig själv av sitt eget gnäll. Man får inte trösta eller kramas, inte ta på kläder, inte borsta tänder. Han vill bara äta yoghurt och se på teve. Får han inte detta blir han totalt vansinnig och förvandlas till ett monster. Han kämpar emot allt, allt, allt och man får tvinga på honom blöja, tvinga på honom kläder och tvinga ner honom ner i bilstolen. Det är inte alls kul och man känner sig som världens sämsta föräldrar som har världens olyckligaste barn. Det kändes i början som någon fas. Men nu har det vart så här så länge jag kan minnas. Det senaste året? Det känns som att han behöver extra närhet men samtidigt puttar han bort en när man försöker trösta och kramas, eller fråga vad det är.
Vi jobbar ju. Fullt båda två och har för tillfället inte något annat alternativ. Är han för liten för alla dessa timmar ifrån mamma och pappa? Ja, förmodligen… Och det känns fruktansvärt. Helst av allt hade jag velat vara ledig typ varje onsdag eller jobba kortare dagar. Jag hade önskat att jag hade kunnat vara hemma mycket mer med dem. Men nu är det som det är.

Så just nu vet jag inte vad det är. Om det beror på detta med de långa dagarna? Eller om det bara är en fas? Ledsen på kvällen kan jag ju förstå att han är. Då är han trött och hungrig och det tar tid att få i ordning maten och barnen i säng. Sedan vill man ju gärna inte gå och lägga de det första man gör. Men varför han vaknar helt vansinnig och gråter och skriker. Grinig och envis som en åsna varje morgon kan jag inte förstå. Han borde vara utvilad och nöjd. Inte otröstlig.
Är det någon som känner igen sig i detta? Jag försöker verkligen göra allt jag kan för att han ska vara glad och nöjd men ingenting verkar fungera. Jag börjar bli desperat. Det förstör hela familjesämjan främst på morgonen eftersom det är så stressigt ändå att komma iväg. Då har man inte riktigt den tiden eller tålamodet att truga och klappa medhårs med ALLT. Med de andra barnen har det aldrig vart några problem med att säga nej. Då har jag vart benhård och konsekvent. Men detta verkar inte bita lika hårt på vår minsting…  Är det för att man gör något annorlunda med nummer tre? Vad gör jag då? Varför är han inte nöjd och glad? Vad gör jag för fel? Missar jag någonting?

Tillägg: Problemet gäller främst morgonen och morgonrutinen. Det är då det ställer till de största problemen. När jag tänker efter är det ju först sedan jag började jobba det har vart ett problem. Innan dess kunde jag ge honom den tid han behövde. Kanske behöver han mera tid. Med de andra syskonen har jag ju vart hemma mycket mer och de har bara gått 15-timmars på dagis i den åldern.
På eftermiddagen när vi kommer hem kan man ändå sätta sig ner med honom, en utav oss. Man kan slå på en film eller läsa en bok för att han ska lugna ner sig och man kan ge honom en banan om det behövs innan maten. Han får mer uppmärksamhet och man kan truga lite mer.

Men på morgonen är det hysteriskt. Ibland ger jag honom yoghurt mitt i n<tten när hanvaknar för att det är det enda som får honom att bli nöjd. Jag vill ju såklart inte väcka honom hur tidigt som helst men det känns som att han skulle behöva sova mer, sova längre och ha mer tid på morgonen att vakna. Vilket är i princip omöjligt efter en vaken natt och en redan tidig morgon. Vi går upp vid 05:50-06:30. Och vi lägger honom så snart vi kommit hem, ätit middag och bytt blöja. 

Kim

mamma till tre som bloggar om barnmode, vardagsliv, inredning, barnsaker och allt där emellan. Tipsar om DIY, pyssel och barnrumsinspo. Du kan också följa mig på instagram under @kimjarestad

3 thoughts on “Vad gör jag för fel?

  1. Åh jag känner igen mig så mycket i allt detta! Vi hade det precis likadant med vår store kille när han var typ mellan 2-4 år. Varje morgon likadant, ville ingenting och allt var fel. Minsta lilla nej:et han fick så bröt han ihop och ofta slutade det med att jag fick lämna han gråtandes på dagis och slita mig loss typ. När jag sen hämtade han var han jätteglad och på vår lilla 3 minuters promenad hem bröt det ofta ihop, och sen var det kört.
    Ibland hjälpte det att jag hade med mig nåt litet snacks, rån eller en frukt att äta på vägen hem från dagis för han var hungrig.
    Han höll på så nästan hela dagstiden och mognade förmodligen sen för nu har det slutat. Han är 6 år och går i förskoleklass😉
    Vår andra kille som nu är 4 år har vi inte alls märkt några såna tendenser med. Helt annorlunda och tryggare i att lämnas.
    Förstår din frustration!
    Kram!

  2. låter precis som hos oss faktiskt. Det känns som det har med situationen att göra. Hungrig, trött och att man är ifrån dem så mycket. jag tror han saknar mig å det gör det hela ännu värre för vi kan ju inte ändra på detta så mycket 🙁 vi får ha mellanmål redo direkt efter dagis!

  3. Åh vad jag känner igen mig! Vi har det precis likadant med vår 2åring och hon har också varit så länge. Hon är likadan på dagen när hon vaknar också. Så arg och ledsen och det tar lång tid innan hon är på banan igen. Detta är mitt 3:e barn och dom andra var inte alls såhär. Jag kan tillägga att hon inte går på dagis utan är med mig jämt. När hon vaknar vill hon bli buren och om jag säger nej bryter hon ihop Totalt!!!
    Hoppas det vänder snart!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *